Blogg B: Etik i medierna

Debatten om mediernas etiska överväganden tycks vara ständigt aktuell, speciellt när det gäller publiceringar av namn på dömda eller misstänkta gärningsmän, samt andra känsliga uppgifter. Vad får medierna skriva och inte? När är en namnpublicering befogad? Vilken hänsyn ska journalisterna ta till dem de skriver om?

I Sverige råder det tryckfrihet och yttrandefrihet. Det innebär att till exempel tidningar och etermedier har stor frihet att trycka och sända de nyheter som de anser vara intressanta. Men det innebär inte en total frihet för medierna. För att motverka att människor i onödan utpekades i till exempel brottsrapporteringar antog Publicistklubben redan i början av 1900-talet vissa principer. Dessa principer har sedan byggts ut och modifierats flera gånger och de etiska regler som används idag härstammar från åren omkring 1970. Reglerna är frivilliga och utgör mer etiska riktlinjer än juridiska regelverk och finns till för att garantera en korrekt och allsidig nyhetsförmedling, samt att enskilda personer inte ska vållas skada genom kränkande publicering. Men i dagens medieklimat läggs också stor fokus på läsarna och medierna hävdar ofta att de ger läsarna vad de vill ha och de hänvisar ofta till allmänintresset.

I dagens pressetiska regler står det bland annat ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”. Men vad är då allmänintresse?

Några riktlinjer för vad som är ett allmänintresse och vad som definierar detta verkar inte finnas. Det finns inga regler som ger några konkreta svar utan i stället verkar det som att sanningen och hänsynen mot individen måste vägas mot varandra i varje enskilt fall. Varje enskild redaktion och dess ansvarige utgivare får själva göra en bedömning om det finns ett tillräckligt stort allmänintresse. Generellt sett tycks allmänintresset vara större när det handlar om en person som har en offentlig position i samhället och som till exempel är förtroendevald, till exempel politiker, företagsledare, advokater och så vidare.

Det är dock viktigt att inte blanda ihop begreppet ”allmänintresse” med ”allmänt intresse” då det senare begreppet syftar till den allmänna nyfikenheten. Men också här är det upp till varje enskild redaktion att tolka begreppen. Genom att göra bedömningen om att namn och/eller bild skall publiceras kan pressen till sitt försvar säga att de har tillmötesgått allmänhetens intresse och därmed kan läsarnas förtroende för tidningen öka. Risken finns dock att personlig integritet värderas högre än allmänintresset av allmänheten som i det fallet bedömer tidningar som publicerar namnuppgifter som oseriösa och att ha lägre kvalitet än tidningar som undviker publicering.

Allmänintresset däremot kan beskrivas som någonting som är relevant för hela samhället. Pressetikens grundpelare är kravet på sanning. Det som är sant ska kunna publiceras, men det som är sant bör även ha något värde för medborgaren i samhället för att vara värt att publiceras.

Tolkningsskillnader av begreppet allmänintresse kan ses mellan dags- och kvällspress. Kvällspressen tycks använda sig mer av en sensationsjournalistik medan morgontidningarna, och framför allt lokaltidningarna, tenderar att ha en mer seriös inriktning.

Samtidigt hävdar många forskare att dagens medieklimat gör att många medier måste ta till nya metoder för att locka läsare. Under det senaste decenniet har många traditionella medier fått en allt sämre ekonomi och många har fått se sina tidningar bli uppköpta i större koncerner för att ha en chans att överleva. Sedan Internets intåg har konkurrensen om publiken hårdnat och många anser att medierna har blivit tvungna att anamma en mer sensationsinriktad journalistik för att locka läsare, vilket innebär fler nyheter om brott, kändisar och skandaler, nyheter som avslöjar identiteter, spekulerar och som saknar tillräcklig bakgrundsforskning. Häger talar om att nyheter mäts i dödstal. En nyhet om en död väger tyngre än flera skadade. En skadad väger tyngre än stora materiella skador. Ett mord är större än ett rån. Ett rån är större än ett inbrott.

Forskare har även tagit fram teorier som kan förklara varför många medier väljer att namnpublicera och låta mycket av tidningens utrymme utgöras av brottsnyheter. Håkan Hvitfelt menar att nyheter om enskilda personer ofta anses vara mer intressanta än andra nyheter. Han har bland annat kommit fram till att personjournalistiken främst påverkas av geografiska faktorer, till exempel om det finns en geografisk närhet eller en annan koppling till personen i fråga. Enligt Hvitfelt blir personen automatiskt mer intressant ju kändare denne är. Han menar också att en situation måste vara extraordinär för att läsarna ska vilja läsa om en ”vanlig” medborgare. Detta kan förklara varför medier väljer att publicera namn på offer och gärningsmän vid till exempel ett mord, då det kan anses vara en extraordinär händelse.

En annan forskare, Peter Dahlgren, har tittat närmare på varför människor väljer att läsa brottsnyheter. Han menar att läsaren enkelt kan koppla ihop artiklarna med olika teman som djärvhet, ondska, hat, och så vidare. Eftersom den ”vanliga läsaren” troligtvis har haft en mycket begränsad erfarenhet av brottslighet, poliser, brottsplatser och åklagare blir det lätt för läsaren att lyfta ut teman från sitt ursprungliga sammanhang, det vill säga den konkreta brottssituationen. Sedan kan läsaren placera dessa teman i andra relevansrevir i sin egen vardag. På så sätt kan hon se hur andra människor bryter lagar och regler, hur andra människor beter sig elakt eller hotfullt och därmed även pröva sina egna reaktioner och jämföra med sin egen moraliska sensibilitet. Hon kan även läsa om märkliga omständigheter och fundera över hur hon själv skulle agera om hon hamnade i samma situation. Här tar Dahlgren även upp Katz som menar att detta sätt att tänka inte har någonting att göra med att människan själv funderar på att begå ett brott, utan det är mer ett sätt att kontrollera så att hennes egna normativa uppfattningar inte urholkas.

Dahlgren menar också att denna typ av överförande också fungerar på andra situationer i läsarens liv. Kanske funderar hon på hur djärv hon kan vara på nästa jobbmöte, hur stor risken är att hon skulle träffa på en sådan ondska under en resa till storstaden och hur hon då skulle reagera.

Så om man ska tro Dahlgrens teori så får läsarna alltså ut någonting mer av att läsa mediernas rapportering än att bara stilla sin nyfikenhet på ”smaskiga” detaljer. Men personligen så tror inte jag att de ansvariga utgivarna tänker på denna teori och tar stöd från den.

Det finns ju alltid en risk att publicera namn innan personen är dömd. Just med tanke på att det kan visa sig att det rör sig om fel person. Titta bara på vad som hände när Anna Lindh blev mördad, till exempel.

Sedan finns det de forskare som förespråkar mer namnpublicering i medierna. Mossander menar att det finns en problematik i att inte publicera namn på misstänkta brottslingar. Han menar att anonymiteten öppnar upp för illvilliga journalister att ljuga hur mycket de vill i sin rapportering. Om medierna skulle börja publicera namn på alla de inblandade i brottshändelser, istället för att använda sig av uttryck som ”39-åringen”, skulle journalistiken bli sanerad, menar han. Då skulle journalisterna bli tvungna att överväga formuleringar och rubriker på ett helt annat sätt än vad de gör idag.

Jag anser att det kan vara befogat att publicera ett namn eller en bild på en misstänkt person som fortfarande går lös och som kan anses vara en fara för allmänheten. Som den gången då NWT och VF publicerade en bild på en misstänkt kvinnofridstörare. Men handlar det om att publicera detaljer för att göra en artikel mer läsvärd ur underhållningssynpunkt så tycker jag att det är helt fel.

Om vi tar exemplet från radioprogrammet Medierna där en man mördas och flera medier publicerar teorier om att det kan röra sig om ett hatbrott, eftersom mannen är homosexuell så rör det sig inte i första hand om namnpublicering utan snarare detaljer om de misstänktas religiösa tillhörighet. I de etiska reglerna står det ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. I detta fall kan det för visso vara befogat eftersom mannens sexuella läggning och de misstänktas religiösa åskådning kan ha en betydelse i sammanhanget, men samtidigt så tror jag inte att medierna skulle förlora någonting på att vänta med den typen av publicering tills motivbilden är mer klar. Chefredaktören på Aftonbladet, Jan Hellin, säger i programmet att de inte har tid att vänta med den typen av publicering, men jag anser att det är just det som är en del av problemet med dagens hets om att vara först med nyheterna. I detta fall, och andra liknande fall, anser jag att medierna har en skyldighet att vara oerhört noga med att överdriva sin objektivitet och, om man väljer att ta upp dessa spekulativa motivteorier, även ta upp att ”det är en teori, men det kan även vara så här”. Detta anser jag vara oerhört viktigt eftersom dagens medieklimat möjliggör identifieringar av offer och gärningsmän på så många andra plattformar (forum, sociala nätverk och bloggar). Men om jag hade varit ansvarig utgivare vid denna händelse så hade jag inte valt att publicera de uppgifter som Aftonbladet publicerade, utan väntat till motivbilden blivit mer klar.

Lisa Harkman

Källor:

Hadenius & Weibull: Massmedier – En bok om press, radio och TV

Hvitfelt: Nyheterna och verkligheten, byggstenar till en teori.

Mossander: Mord, blod och moral

Dahlgren: Pressens bild av brottsligheten

Häger: Reporter – En grundbok i journalistik