Debatten om mediernas etiska
överväganden tycks vara ständigt aktuell, speciellt när det gäller
publiceringar av namn på dömda eller misstänkta gärningsmän, samt andra
känsliga uppgifter. Vad får medierna skriva och inte? När är en namnpublicering
befogad? Vilken hänsyn ska journalisterna ta till dem de skriver om?
I Sverige råder det tryckfrihet
och yttrandefrihet. Det innebär att till exempel tidningar och etermedier har
stor frihet att trycka och sända de nyheter som de anser vara intressanta. Men
det innebär inte en total frihet för medierna. För att motverka att människor i
onödan utpekades i till exempel brottsrapporteringar antog Publicistklubben
redan i början av 1900-talet vissa principer. Dessa principer har sedan byggts
ut och modifierats flera gånger och de etiska regler som används idag
härstammar från åren omkring 1970. Reglerna är frivilliga och utgör mer etiska
riktlinjer än juridiska regelverk och finns till för att garantera en korrekt
och allsidig nyhetsförmedling, samt att enskilda personer inte ska vållas skada
genom kränkande publicering. Men i dagens medieklimat läggs också stor fokus på
läsarna och medierna hävdar ofta att de ger läsarna vad de vill ha och de
hänvisar ofta till allmänintresset.
I dagens
pressetiska regler står det bland annat ”Överväg
noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från
sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”. Men
vad är då allmänintresse?
Några
riktlinjer för vad som är ett allmänintresse och vad som definierar detta
verkar inte finnas. Det finns inga regler som ger några konkreta svar utan i
stället verkar det som att sanningen och hänsynen mot individen måste vägas mot
varandra i varje enskilt fall. Varje enskild redaktion och dess ansvarige
utgivare får själva göra en bedömning om det finns ett tillräckligt stort
allmänintresse. Generellt sett tycks allmänintresset vara större när det
handlar om en person som har en offentlig position i samhället och som till
exempel är förtroendevald, till exempel politiker, företagsledare, advokater
och så vidare.
Det är dock
viktigt att inte blanda ihop begreppet ”allmänintresse” med ”allmänt intresse”
då det senare begreppet syftar till den allmänna nyfikenheten. Men också här är
det upp till varje enskild redaktion att tolka begreppen. Genom att göra bedömningen om
att namn och/eller bild skall publiceras kan pressen till sitt försvar säga att
de har tillmötesgått allmänhetens intresse och därmed kan läsarnas förtroende
för tidningen öka. Risken finns dock att personlig integritet värderas högre än
allmänintresset av allmänheten som i det fallet bedömer tidningar som
publicerar namnuppgifter som oseriösa och att ha lägre kvalitet än tidningar
som undviker publicering.
Allmänintresset däremot kan beskrivas
som någonting som är relevant för hela samhället. Pressetikens grundpelare är
kravet på sanning. Det som är sant ska kunna publiceras, men det som är sant
bör även ha något värde för medborgaren i samhället för att vara värt att
publiceras.
Tolkningsskillnader av begreppet
allmänintresse kan ses mellan dags- och kvällspress. Kvällspressen tycks
använda sig mer av en sensationsjournalistik medan morgontidningarna, och
framför allt lokaltidningarna, tenderar att ha en mer seriös inriktning.
Samtidigt
hävdar många forskare att dagens medieklimat gör att många medier måste ta till
nya metoder för att locka läsare. Under det senaste decenniet har många
traditionella medier fått en allt sämre ekonomi och många har fått se sina
tidningar bli uppköpta i större koncerner för att ha en chans att överleva.
Sedan Internets intåg har konkurrensen om publiken hårdnat och många anser att
medierna har blivit tvungna att anamma en mer sensationsinriktad journalistik
för att locka läsare, vilket innebär fler nyheter om brott, kändisar och
skandaler, nyheter som avslöjar identiteter, spekulerar och som saknar
tillräcklig bakgrundsforskning. Häger talar om att nyheter mäts i dödstal. En
nyhet om en död väger tyngre än flera skadade. En skadad väger tyngre än stora
materiella skador. Ett mord är större än ett rån. Ett rån är större än ett
inbrott.
Forskare har även tagit fram teorier som kan förklara varför
många medier väljer att namnpublicera och låta mycket av tidningens utrymme
utgöras av brottsnyheter. Håkan Hvitfelt menar att nyheter om enskilda personer
ofta anses vara mer intressanta än andra nyheter. Han har bland annat kommit
fram till att personjournalistiken främst påverkas av geografiska faktorer,
till exempel om det finns en geografisk närhet eller en annan koppling till
personen i fråga. Enligt Hvitfelt blir personen automatiskt mer intressant ju
kändare denne är. Han menar också att en situation måste vara extraordinär för
att läsarna ska vilja läsa om en ”vanlig” medborgare. Detta kan förklara varför
medier väljer att publicera namn på offer och gärningsmän vid till exempel ett
mord, då det kan anses vara en extraordinär händelse.
En annan forskare, Peter Dahlgren, har tittat närmare på
varför människor väljer att läsa brottsnyheter. Han menar att läsaren
enkelt kan koppla ihop artiklarna med olika teman som djärvhet, ondska, hat,
och så vidare. Eftersom den ”vanliga läsaren” troligtvis har haft en mycket
begränsad erfarenhet av brottslighet, poliser, brottsplatser och åklagare blir
det lätt för läsaren att lyfta ut teman från sitt ursprungliga sammanhang, det
vill säga den konkreta brottssituationen. Sedan kan läsaren placera dessa teman
i andra relevansrevir i sin egen vardag. På så sätt kan hon se hur andra
människor bryter lagar och regler, hur andra människor beter sig elakt eller
hotfullt och därmed även pröva sina egna reaktioner och jämföra med sin egen
moraliska sensibilitet. Hon kan även läsa om märkliga omständigheter och
fundera över hur hon själv skulle agera om hon hamnade i samma situation. Här
tar Dahlgren även upp Katz som menar att detta sätt att tänka inte har
någonting att göra med att människan själv funderar på att begå ett brott, utan
det är mer ett sätt att kontrollera så att hennes egna normativa uppfattningar
inte urholkas.
Dahlgren menar också att denna typ av överförande också
fungerar på andra situationer i läsarens liv. Kanske funderar hon på hur djärv
hon kan vara på nästa jobbmöte, hur stor risken är att hon skulle träffa på en
sådan ondska under en resa till storstaden och hur hon då skulle reagera.
Så om man ska tro Dahlgrens teori så får läsarna alltså ut
någonting mer av att läsa mediernas rapportering än att bara stilla sin
nyfikenhet på ”smaskiga” detaljer. Men personligen så tror inte jag att de
ansvariga utgivarna tänker på denna teori och tar stöd från den.
Det finns ju alltid en risk att publicera namn innan
personen är dömd. Just med tanke på att det kan visa sig att det rör sig om fel
person. Titta bara på vad som hände när Anna Lindh blev mördad, till exempel.
Sedan finns det de forskare som förespråkar mer
namnpublicering i medierna. Mossander menar att det finns en problematik i att inte publicera namn på misstänkta
brottslingar. Han menar att anonymiteten öppnar upp för illvilliga journalister
att ljuga hur mycket de vill i sin rapportering. Om medierna skulle börja
publicera namn på alla de inblandade i brottshändelser, istället för att
använda sig av uttryck som ”39-åringen”, skulle journalistiken bli sanerad,
menar han. Då skulle journalisterna bli tvungna att överväga formuleringar och
rubriker på ett helt annat sätt än vad de gör idag.
Jag anser att det kan vara befogat att publicera ett namn
eller en bild på en misstänkt person som fortfarande går lös och som kan anses
vara en fara för allmänheten. Som den gången då NWT och VF publicerade en bild
på en misstänkt kvinnofridstörare. Men handlar det om att publicera detaljer
för att göra en artikel mer läsvärd ur underhållningssynpunkt så tycker jag att
det är helt fel.
Om vi tar exemplet från radioprogrammet Medierna där en man
mördas och flera medier publicerar teorier om att det kan röra sig om ett
hatbrott, eftersom mannen är homosexuell så rör det sig inte i första hand om
namnpublicering utan snarare detaljer om de misstänktas religiösa tillhörighet.
I de etiska reglerna står det ”Framhäv
inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk
tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse
i sammanhanget och är missaktande. I detta fall kan det för visso vara
befogat eftersom mannens sexuella läggning och de misstänktas religiösa
åskådning kan ha en betydelse i sammanhanget, men samtidigt så tror jag inte
att medierna skulle förlora någonting på att vänta med den typen av publicering
tills motivbilden är mer klar. Chefredaktören på Aftonbladet, Jan Hellin, säger
i programmet att de inte har tid att vänta med den typen av publicering, men
jag anser att det är just det som är en del av problemet med dagens hets om att
vara först med nyheterna. I detta fall, och andra liknande fall, anser jag att
medierna har en skyldighet att vara oerhört noga med att överdriva sin
objektivitet och, om man väljer att ta upp dessa spekulativa motivteorier, även
ta upp att ”det är en teori, men det kan även vara så här”. Detta anser jag
vara oerhört viktigt eftersom dagens medieklimat möjliggör identifieringar av
offer och gärningsmän på så många andra plattformar (forum, sociala nätverk och
bloggar). Men om jag hade varit ansvarig utgivare vid denna händelse så hade
jag inte valt att publicera de uppgifter som Aftonbladet publicerade, utan
väntat till motivbilden blivit mer klar.
Lisa Harkman
Källor:
Hadenius & Weibull: Massmedier – En bok om press, radio
och TV
Hvitfelt: Nyheterna och verkligheten,
byggstenar till en teori.
Mossander: Mord, blod och moral
Dahlgren: Pressens bild av
brottsligheten
Häger: Reporter – En grundbok i
journalistik